Gårdagens division ett-debut gick inte direkt som jag hade hoppats på. Jag fick gå in som höger i tredje och sista set och klantade till det totalt. Var helt förvirrad och efter kanske två bollar ville jag bara gå av plan. Blev som tur var utbytt efter ett tag, men usch vad värdelöst det kändes. Var så ledsen efteråt - inte för att jag fick så lite speltid, utan för att jag spelade så jäkla dåligt när jag verkligen fick chansen. Lyckligtvis var jag omgiven av fina personer som peppade och kramade efter matchen, och resan i sig (speciellt båtbuffén på hemvägen) var jätterolig. Jag är glad att jag fick följa med.

 

Jomala vann förresten välförtjänt med 3-0. De spelar riktigt, riktigt grym volleyboll och det skulle förvåna mig om de inte stiger till superettan nästa säsong. Dessutom råkar de ha världens bästa center som är ingen mindre än min älskade småkusin Anna. (En förlust känns ändå lite, lite bättre om hon stått på andra sidan nät.)