Idag är det ett år sedan jag för allra första gången satte min fot i Kiel. Ett år sedan jag och Victoria med fjärilar i magen stapplade in på vårt Seniorenwohnheim i Holtenau och på väldigt skakig tyska förklarade för en sjukskötare att vi skulle bo där, varpå han genast svängde om till engelska. Ett år sedan jag låg under täcket i min knarriga säng och tänkte att "nu har jag flyttat hemifrån."

Dagen därpå satt jag i parken vid Lorentzendamm tillsammans med mina blivande klasskamrater, drack väldigt äckligt vin (vilket Annika och Helga för övrigt öppnade genom att trycka in korken i flaskan med en penna) och började lära känna några av världens absolut finaste människor.

Kiel har kommit lite i skymundan av Freiburg, men när jag tänker tillbaka på det minns jag ändå vilken otroligt rolig och fantastisk termin det var. Att vara åtta stycken i en klass i ett helt annat land är nog underbart i sig. Fast då bör väl ändå tilläggas att jag hade enorm tur med vilka människor jag fick umgås med. Vi fikade, gjorde utflykter, firade födelsedagar, lagade gemensamma middagar, spelade spel, såg på film, satt i köket och översatte texter, drack vin, dansade, stekte plättar, firade Lilla jul, hade snöbollskrig och skrattade något vettlöst.

Jag ångrar aldrig att jag åkte iväg. Även fast jag inte kom hem med flytande tyska i bagaget var det ett av de bästa besluten jag gjort.

Kiel och Tyskland kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.