Trodde för en kort sekund att jag faktiskt skulle klara en hel vecka utan tårar, något som inte hänt på ett bra tag. Men så gjorde den sedvanliga söndagsångesten sig påmind.

 

Tanken på den kommande veckans plugg ligger över mig som ett tungt, grått moln får mig att vilja begrava mig i sängen under femton lager av täcken och filtar och bara gråta gråta gråta. Som om det skulle hjälpa.

 

Det är för mycket.

 

Jag måste läsa 243 sidor till imorgon klockan två och innan det har vi dessutom ett lingvistikseminarium där vi ska gå igenom olika syntaktiska träd och jag har inte övat något alls. Sen ska vi filma våra minilektioner i didaktiken på tisdag och torsdag och jag har inte kommit på en övning, än mindre läst någon kurslitteratur. Och uppsatsen ligger jag fortfarande mil efter med och nästa vecka på fredag har vi lingvistiktenta som jag måste börja plugga till.

 

Det här går inte.